Ja må han leva!
Det är märkligt hur stora förändringar det kan bli och hur man inte förstår vad rik man är förens det är försent. I detta fall menar jag inte rik på pengar utan på anhöriga, såna som står på rad när det är födelsedagar och som man vet att man alltid firar allt tillsammans med. När jag gifte mig med min exman 1996 hade jag så många anhöriga så jag kunde nästan inte bjuda några vänner. Min dåvarande man hade tvärtom nästan ingen släkt så han fick bjuda alla sina vänner istället.
Idag nästan sjutton år senare fyller mellangrabben 16 år och vi som firat honom är jag, min yngste son och min äldste son. Ja, förutom att hans far ringde och gratulerade honom också såklart.
Då när jag hade all min släkt tänkte jag aldrig på hur lyckligt lottad jag var som hade alla i livet. Jag hade farmor, farfar, mormor och morfar dessutom levde min mamma. Min mamma och jag hade dock ett väldigt komplicerat förhållande till varandra så under perioder talade vi inte med varandra och då blev det ju mindre firande på påsk etc men när vi var sams så var det ju alltid hon som slog på stora trumman vid högtider, det var hon som såg till att vi alla samlades och firade ihop. Vi kunde vara drygt 15 personer på julafton till exempel. Och vi hade roligt!
Därför blir det så kännbart nu när det bara är jag och mina barn. Jag önskade så att dom också skulle få uppleva det jag upplevt. Det som varit positivt iallafall. Vissa saker vill jag absolut inte att dom ska få uppleva! Jaja, det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Just nu önskar jag oss en utlandsresa...Den borde inte vara så långt borta ;-)
