Framgången pris, del 1
Varje morgon tittar jag om äldsta sonen tweetat. Han ska göra det när han kommit över 1000 poäng. Innan han berättade att han skulle göra det så frågade jag mellansonen varje dag om han kunde vara snäll och gå in och titta på hur många\n poäng och vilken plats som hans storebror och lillebror har. Äldsta och yngsta grabbarna vill nämligen få proffskontrakt. Äldsta sonen har haft det tidigare men efter en skada fick han sluta spela men har nu läkt och sadlat om till en annan position och försöker\n alltså nu göra comeback. Yngsta sonen åker med på köpet. Inte för att han inte är duktig, båda ligger på högsta nivån på den server de spelar på, av 2 000 000 konton så ligger de bland de 300 bästa. När äldsta sonen hoppade av fotbollsgymnasiet för att ägna\n sig åt esport på heltid blev jag galen. Jag har alltid hävdat att man ska sköta skolan först och spela sen. Att man måste ha en grund att stå på. Så när sonen ville få förnyat pass för att dra iväg till ett gaminghouse vägrade jag. Han var minderårig och jag\n ville att han skulle tillbaka till skolan. Vi gick i klinch och han slutade ha kontakt med mig. Och jag förstod inte. Förstod inte att det går att göra karriär i esport. Förstod inte hur duktig min son var och ambitiös. Det sistnämnda borde jag ha vetat men\n ibland är jag ojämnt begåvad. Och framförallt förstod jag inte vilken möjlighet det var för honom. Nu vet jag och kan stötta dom båda två. Klart jag har en inre önskan om att de skulle ha tagit studenten och fått stå där och skrika "fy, fan vad vi är bra"\n men nu blir det inte så. Och tänk om de inte får ett proffskontrakt nu. Är jag en dålig mamma då som låtit dem sitta hemma och spela? Jag har fått utstå en hel del kritik och kan bara tänka vad de säger bakom min rygg. Men det får stå för andra. Har de inget\n viktigare att prata om än mig så varsågoda.
